Kortsiktigt sparande - långsiktig kostnad
Det finns ett fenomen som generellt bestämmer vad som skall göras eller ej. Den är något som knappt reflekteras över eftersom den är djupt rotad i oss som utslagsfaktor. Den ligger ofta som den sista och viktigaste punkten som får vetorätt trots att allting annat talar för. Kostnaden.
Kostnaden bestämmer vad vi i samhället kan företa sig och vad vi kan satsa på men kostnaden är kortsiktigt uträknad och utgår inte alltid efter vad konsekvenserna eller behoven är. Kapitalismen är här för att stanna och vi är redan mycket väl anpassade för den men när vi inte följer den så ställer det mig förundrad.
Sverige idag, tänker främst på den offentliga sektorn, försöker spara pengar genom att skära ner i allt och lite till. Detta kan dra ner kostnaden, i alla fall för tillfället men den stora kostnaden komma skall. En enkel lekmannaanalys säger att om du sparkar människor från sina jobb i den offentliga sektorn gör att du förskjuter utgiften från lön till socialbidrag, högre ohälsotal och sämre service för medborgarna. Detta kan de första budgetåren vara ett lysande sätt att spara in pengar på, men vad kommer det att kosta när alla problem blivit akuta och måste åtgärdas? Det långsiktiga tänkandet försvinner och de potentiella konsekvenserna är inget som vi ska... tänka på?
Vi måste lyfta blicken och se bortanför horisonten och inse att de kronor vi eventuellt sparar idag kan kosta oss betydligt mer imorgon.
God morgon
Men David, den tänkte jag vara snäll å spara till dig så att du kan ha den låten då du gifter dig :) Syns snart! Kram kram
Det är för mycket trivialiteter på din blogg. Politik, existentiella frågor...BAH! Skriv om nåt viktigt ffs! ;) Men visst, ska det snackas politik så kan jag dela med mig av en politisk betraktelse från idag: Häromdagen kom nyheten att mitt lärosäte stängt av nedladdande studenter från nätverket. Helt plötsligt kom det upp en massa fler piratbanderoller på Campus. Blev dessutom störd i mitt arbete idag av en Pol-nåntingstudent som kom med en enkät om Ipred-lagen. Har i ärlighetens namn inte brytt mig särskilt mycket alls om denna fråga, men börjar tro att det inte bara är en såndär populistvänlig fråga som om ett år är undanträngd av nåt annat, utan kanske kan vara nånting som kommer att ha betydelse på den politiska arenan i många år framöver. Vad sägs? Vill informationen vara fri? Jag tycker det är bra att kulturen får sig ett stålbad!
tycker dina tankegångar är intressanta och jag förstår vad du menar med kortsiktigt sparande...men har du tänkt på att makthavare och chefer av olika slag kanske inte har något annat val än att just spara? det kanske helt enkelt inte finns några pengar för att hålla folk i arbete? Jag har förmodligen inte läst lika mycket samhällskunskap i skolan som du har, så jag antar att du är mer insatt i ämnet, men kan inte du i så fall komma med en konkret lösning på problemet? Hur exakt ska man gå tillväga för att slippa avskeda folk?
tack för en intressant blogg! Tycker Herr/ Fru T.E kan läsa ngt annat om detta inte passar!
Ja du här har vi ett problem som är knepigt och svårlöst. Politiker och chefer har SIN budget som de ansvarar för och måste få att stämma, och att de värnar om sin egen budget i första hand är helt naturligt. Min kritik är väl snarare att när alla stirrar sig blind på sin egen budget så missas the big picture. D.v.s. att pengarna för offentliga löner och t.ex. socialbidrag i slutändan kommer från samma börs och att värna om sin egna budget och avskeda människor kan leda till att den slutgiltiga kostnaden blir densamma eller eventuellt högre som att ha dem kvar som anställda. Så min lösning, trots min skrala nationalekonomiska kompetens, är att offentliga sektorn gör allt i sin makt (tillfälligt höjda skatter, lån) att behålla sina anställda. Bättre att betala priset nu än att risken finns att de långsiktiga kostnaderna och konsekvenserna eskalerar iväg. Men jag ska klura på det här lite till, gör även det ni andra.
Hjelten=Tomas Östros in disguise? Tror som du att offentlig sektor måste ta på sig att äta i dessa tider eftersom det förmodligen är omöjligt att få näringslivet att tänka utanför lådan och satsa för framtiden i stället för att spara. Därför är det faktiskt beklämmande att se hur den nuvarande regeringen för det första begränsar vuxenutbildningen och för det andra vill förändra gymnasiet så att vägen till högskolan blir mycket längre för de som väljer praktiskt inriktat gymnasium. Nej, långt ifrån alla behöver bli akademiker, men i såna här tider vill många ta chansen/utvägen att utbilda sig för att vara konkurrenskraftig i framtiden. Därför är det inte så klyftigt att begränsa de möjligheterna inför en framtid då det också lär komma lågkonjunkturer. Jag tror inte det går att socialbidraga sig mot en ljusare framtid, lika lite som jag tror att Sverige kan konkurrera på en alltmer globaliserad marknad vad gäller jobb som inte kräver en hög kunskapsnivå, vilket Allians för Sverige verkar tro.
Väl talat Mr T.E! Men det finns ett mycket stort problem idag och det är just gymnasiekompetensen och att fler och fler behöver utbildningen två gånger (gymnasieskolan och komvux/folkhögskola). Detta är ett oerhört slöseri med resurser. Önskvärt är då alltså att fler får sin gymnasiekompetens vid första försöket. Men tyvärr är det lättare sagt än gjort att få igenom ungdomar i gymnasiet och ingen ska brännmärkas som arbetsoduglig vid den åldern. Vuxenutbildning bör alltså finnas tillgänglig för att möta den strukturomvandling som sker. Sen anser jag att de som inte läser vidare kan tillföra kompetenser till arbetsmarknaden även utan gymnasiekompetens, de ska inte exkluderas därför.
Egentligen är jag flint med glasögon haha
Självklart har alla något att tillföra arbetslivet. Kommer alltid att behövas duktiga yrkesmän/kvinnor i arbeten som kräver annan kompetens än att ha haft näsan i en bok i alldeles för många år. Men utöver typiska vänsterargument som att det måste finnas kompetensutvecklingsmöjligheter för att de varslade industriarbetarna ska få nya jobb, så ser jag det som viktigast att skapa en bra struktur som gör det möjligt för alla att anpassa sig till det framtida arbetslivets villkor. Arbetskraften måste vara flexibel, och inte insnöad, för att bättre kunna möta ett alltmer föränderligt arbetsliv. Lite långsiktighet och framförhållning alltså, vilket jag tror också är den viktigaste delen i lösningen på gymnasieproblematiken. Satsa på skolbarnen från början så att de får en bra grund, så blir gymnasiet lättare att klara av!
Av det sista att döma kan man tro att jag är Jan Björklund. Har dock aldrig svängt mig med ett begrepp som "ludermässig".
Fan Janne B varför är det bara vi som kan? Ska vi bilda regering?
